Dagens lilla drama (direkt ur verkligheten!)

I onsdags var det dags för ytterligare ett äventyr. Jag och vovven skulle ta bilen ut till ett sommarstugeområde i trakten, och hälsa på en tjej som ville prova på att vara dagmatte.

Dagen till ära ösregnade det, men det var bara att dra på sig regnjackan och dra iväg, eftersom vi bara hade lunchtimmen på oss.

På vägen dit lyckades vi åka vilse ett par gånger. Jag kör alltid vilse när jag ska nånstans första gången. GPS är för mesar, har jag hört.

Efter några omvägar hamnade vi på rätt väg. Hennes hus skulle vara det näst sista på högra sidan. Så vi körde och körde tills vi kom till slutet av vägen utan att ha sett något hus som stämde in på beskrivningen. Vi fortsatte till vägens ände, där det låg en stor fin gård, och backade upp på gräsmattan för att vända bilen och köra tillbaka.

Och där blev vi kvar. Ösregnet hade luckrat upp den redan sumpiga gräsmattan. Bilen satt fast och ju mer jag tryckte på gasen, desto djupare grävde sig framhjulen ner i leran.

Lätt panikslagen ringde jag föremålet för vår utflykt och förklarade situationen. Hon kom springade i ösregnet och med gemensamma krafter gjorde vi ett par totalt verkningslösa försök att få loss bilen. Med en sprucken baklykta som enda resultat.

Hon ringde till sin mamma som bodde en bit bort och var stolt ägare till en fyrhjulsdriven bil. Då jag ställt bilen så påpassligt med fronten vänd mot den smala skogsvägen (och för övrigt fanns det inget att fästa bogserlinan i så vitt vi kunde avgöra), gick det inte att dra upp bilen framifrån, så hon var tvungen att köra ut på gräsmattan och försöka dra i dragkroken.

Bilen rubbades inte en millimeter. Mamman gav upp och åkte hem. I det alltjämt ihållande regnet insåg jag att det skulle bli en lång lunch denna dag.

Jag ringde till pappa, som har en gård en bit bort, och frågade om han händelsevis var sugen på en åktur med traktorn. Det var han, jodå, men den stora traktorn med alla bogsergrejerna var på verkstan och han visste inte riktigt vad han skulle kunna åstadkomma när bilen stod som den gjorde vid en så smal väg. Det var inte riktigt läge att demolera gräsmattan ytterligare, vilket hans traktor garanterat skulle göra. Men han skulle komma och göra ett försök i alla fall.

Medan vi väntade hörde Gud bön. In på gården kom en skåpbil i full fart, fullastad med händiga karlar! Det visade sig vara en byggfirma som var i full färd med att renovera gården, vars gräsmatta jag förstört. Det var riktiga män det här. Man kunde nästan misstänka att de var tacksamma för ett litet vardagsäventyr av denna kaliber. Det riktigt lyste i deras ögon över att få visa vad de gick för.

Medan en av dem backade upp den fyrhjulsdrivna skåpbilen på gräsmattan, grävde en annan bort lera och jord kring däcken och fyllde groparna med grus. En tredje satte sig bakom ratten, och vi andra ställde oss och sköt på. Det tog inte många sekunder innan bilen stod tryggt uppe på vägen igen!

Vem som var mest lättad efteråt vet jag inte, men jag tippar på pappa som slapp köra traktorn med ett koppel tutande stressade bilister bakom sig över halva ön :)

• 
• 
• 
• 
• 

Häromkvällen skulle jag och vovven ta en kvällspromenad. Häromkring finns det mest bara åkrar, påpassligt separerade av avgrundsdjupa diken, omöjliga att forcera. Men så fick vi fick tips om att man kunde plöja genom en av åkrarna en bit bort och komma ut på andra sidan spenaten. Kanoners tänkte jag, och siktade på att komma fram vid det lilla skogspartiet bakom ridskolan.

I början gick allt enligt planen. Gräset i åkerkanten gick oss till midjan, men vad gör väl en fästing eller tolv. Efter ett tag började gräset ersättas av tistlar, som växte tätt, tätt, även dessa i midjehöjd. Jag kände mig inte helt bekväm i mina mycket korta shorts, men nu hade vi kommit så långt så det var inte lönt att vända om. Vi plöjde vidare, och vovven såg allt mer olycklig ut. Då spenaten var högre än hon själv, fick hon ta sig fram skuttande som ett rådjur. Tjusigt förvisso.

Efter en halvtimme var vi framme vid skogsbrynet. Mina ben var helt sönderrivna av tistlarna, men det började skymma och det fanns inte utrymme för brudighet. Det var bara att plöja vidare in i skogen. Som var helt och totalt igenvuxen! Jag fick klättra in över ett omkullvält snårigt träd av nåt slag och hur vovven lyckades ta sig förbi förtäljer inte historien. Vovven hade för länge sedan tappat förtroendet för mina stigfinnar-skills och jag fick hela tiden tjata för att hon skulle följa mig.

När vi kommit en bit in i skogen bredde sig en kompakt skog av brännässlor ut sig framför oss. I brösthöjd. På andra sidan nässlorna hägrade hästhagarna, kanske bara 50 meter bort nu. Det fanns ingen annanstans att ta vägen, utom att gå tillbaka där vi kommit från, men nu mörknade det på allvar och jag började bli rädd att inte lyckas ta mig ut ur skogen i tid. Jag stod där i mina löjligt korta shorts och förbannade den dag jag fötts. Det var bara att marschera in rakt genom brännässlorna. Fort fort fort fort fort.

*en serie kraftuttryck*

På andra sidan brännässlorna, med bara ett par meter kvar till hästhagen, öppnade sig ett dike. Inte djupare än att vi kunde klättra ner och upp på andra sidan. Vi klättrade ner och ... sögs fast! Jag till fotleden och vovven upp till knäna. Svart, sur, syrefattig och fruktansvärt illaluktande lera fyllde dikets botten. Vid det här laget orkade jag inte bry mig längre, jag ville bara ut ur den jävla skogen!

Upp ur diket, äntligen framme vid staketet.

Elstaketet.

Eltrådarna satt för tätt för att vi skulle kunna ta oss genom, och för högt för att ta oss över utan att göra åverkan på staketet. Och elen var på, trots den sena timmen och trots att hagen var tom på hästar. Tack som fan. Då upplevelsen av elen var snäppet värre än brännässlorna, samt det faktum att huden på mina ben ändå var i princip bedövad vid det här laget, var det bara att klafsa tillbaka ner i leran, genom ytterligare en skog av brännässlor, tills vi kom fram till en hästhage lite längre bort, där vi slutligen lyckades ta oss genom.

Jag saknar de anlagda vandringslederna i naturreservatet där vi bodde förut. Som fan.

• 
• 
• 
• 
• 

I dag var det första arbetsdagen efter semestern. Ett litet drama i sig, men det kan vi ta en annan dag.

Då jag bor en bit ut på landet och har bättre saker för mig än att sitta på en skramlig buss från 60-talet i totalt två timmar, tog jag bilen in till utkanten av civilisationen, för att ta en buss därifrån. Vägen dit är en enfilig huvudled som tar en knapp halvtimme att köra. Den gängse hastighetsbegränsningen är 70km/h. Alltså kör man dryga 80, kanske 90 om trafikläget tillåter. Utom några blådårar som kör 120. Och några fromma pingstvänner som ligger exakt på 70 (heder åt dem).

Idag hamnade jag bakom en annan avart. Gubben låg på drygt 60 och sniglade, med foten perfekt avvägd på gaspedalen. Lagom kul när man har några mil framför sig utan möjlighet att köra om. Och bråttom. Alltid bråttom (snoozandet ni vet).

Så kommer vi fram till en sträcka med 50 km hastighetsgräns och jag saktar ner. Vad tror ni gubben gör? Jo han FORTSÄTTER i sina 60!. Det jag trodde var respekt för hastighetsskyltarna var uppenbarligen nåt helt annat. Autopilot? Svamp?

Sen fick jag så bråttom så jag missbedömde stopplinjens läge vid ett rödljus och bromsade in för sent och hamnade mitt i korsningen. Jävligt pinsamt.

• 
• 
• 
• 
• 

Jag vaknade imorse av att klockradion gick igång. Jag kastade mig i vanlig ordning på snoozeknappen och vände mig om för att somna om. Men något hindrade mig från att sjunka tillbaka ner i de fluffiga molnens land.

Något luktade jävligt illa.

Hade jag släppt mig i sömnen? Hade hunden släppt sig? Med tanke på stankens grad måste hon vara jävligt risig i magen. Jag frångick mina principer - minst en halvtimmes snoozande - och släpade mig ut i pyjamas med hunden, förberedd på en rejäl diarréattack.

Attacken uteblev. Friskare hundmage hade morgonfåglarna aldrig skådat.

Och då jag faktiskt inte kan producera fjärtar av den kalibern (om jag mot förmodan skulle släppa mig, kan doften givetvis närmast liknas vid rosor), var jag redan avskriven som misstänkt doftkälla och det var bara att gå vidare med fallet.

Då stanken uppstått kring sängen fanns det bara en sak att göra. Titta under sängen.

Och där låg den. En liten gåva från en av katterna. Bortglömd i några dagar, kanske rentav en vecka.

En ruttnande näbbmus.

Gulligt av dig katten.

• 
• 
• 
• 
• 

Häromdagen skulle jag köra in bilen i mitt nya lilla garage. Jag kom fram mot porten lite (mycket) snett, men bedömde att jag skulle kunna köra in med en del tur och två delar våld.

Varför backa, göra om och göra rätt, när man kan få det hela överstökat?

Numer återfinns merparten av högra framdörrens lack på insidan av garagets portöppning, avskrapat och ihopkrullat som ett 30 cm brett rödrosa presentsnöre.

Numer ser jag till att bilen är spikrak och mitt framför garaget innan jag kör in.

Uppföljningen av dagens lilla drama utspelade sig dagen efter. Vid ett filbyte, först efter en halvtimmes körning, upptäckte jag att sidospegeln hade fällts in helt vid sammandrabbningen med garageporten.

Bra jobbat.

• 
• 
• 
• 
•